03.39 är inte överdrivet men över. över mitt huvud surrar vävd hinna.

en kan åtminstone skratta när mamma skrattar åt mina, inte så betydande men, enorma misslyckanden.
jag skriver tusen brev och skickar men det jag faktiskt vill skicka suddar jag ut. sen skriver jag brevet i min dagbok så det finns kvar. inte som bevis eller avlastning. möjligtvis lurar jag mig att tro att någon annan delar ängslan.

det är en så dålig idé att vara vaken för att inte missa något. en missar de enstaka ögonblick som händer.

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah

jag har så mycket jag vill skriva.

om annat.
och varje gång jag lägger till en mening i det slutgiltiga får jag hjärtklappning.

jag vill veta något mer.
och jag vill klara av det här.
och nu vill jag kissa också.

en kan säga att jag fått en commission om ingen glömmer vad hen sagt.

jag är så lycklig.
fick massage och grät.

kanske går allt som jag inte ens vågar vilja.

jag är exklusiv. och själv.

hej när skrev jag senast varför tvivlar jag över självklara saker. jag vill mest vara lugn och veta. metaoro är största boven. det snöar i staden. i mars.

när jag tänker tillbaka på hösten, terminen som snart är över, känner jag en besvikelse som kanske inte är befogad. min undran är om jag hade kunnat gjort det bättre. det finns för- och nackdelar med mig, med hösten. men om bara framtiden var viss skulle stegen vara lätta och insikten om att jag lever nu nu nu hela tiden, inte vara smärtsam. jag vill göra det jag behöver. de enklaste ting är svårlösta. jag vill vila i mammas knä.

händerna är kalla, de dödar mal
så otålig och törstig
att ljud måste gå fort fort fort eller snabbspolas
och sömnen uteblir
som jag.


jag har de bästa eftermiddagarna i mitt liv, och jag har haft de värsta lördagarna i mitt liv.
snart lär jag mig av det. nu väntar jag lite.