03.39 är inte överdrivet men över. över mitt huvud surrar vävd hinna.

en kan åtminstone skratta när mamma skrattar åt mina, inte så betydande men, enorma misslyckanden.
jag skriver tusen brev och skickar men det jag faktiskt vill skicka suddar jag ut. sen skriver jag brevet i min dagbok så det finns kvar. inte som bevis eller avlastning. möjligtvis lurar jag mig att tro att någon annan delar ängslan.

det är en så dålig idé att vara vaken för att inte missa något. en missar de enstaka ögonblick som händer.

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah

jag har så mycket jag vill skriva.

om annat.
och varje gång jag lägger till en mening i det slutgiltiga får jag hjärtklappning.

jag vill veta något mer.
och jag vill klara av det här.
och nu vill jag kissa också.

en kan säga att jag fått en commission om ingen glömmer vad hen sagt.

jag är så lycklig.
fick massage och grät.

kanske går allt som jag inte ens vågar vilja.

jag är exklusiv. och själv.

hej när skrev jag senast varför tvivlar jag över självklara saker. jag vill mest vara lugn och veta. metaoro är största boven. det snöar i staden. i mars.

när jag tänker tillbaka på hösten, terminen som snart är över, känner jag en besvikelse som kanske inte är befogad. min undran är om jag hade kunnat gjort det bättre. det finns för- och nackdelar med mig, med hösten. men om bara framtiden var viss skulle stegen vara lätta och insikten om att jag lever nu nu nu hela tiden, inte vara smärtsam. jag vill göra det jag behöver. de enklaste ting är svårlösta. jag vill vila i mammas knä.

händerna är kalla, de dödar mal
så otålig och törstig
att ljud måste gå fort fort fort eller snabbspolas
och sömnen uteblir
som jag.


jag har de bästa eftermiddagarna i mitt liv, och jag har haft de värsta lördagarna i mitt liv.
snart lär jag mig av det. nu väntar jag lite.

åtskilliga dagar går åt.
andra gör det inte.
det är skönt att veta vad en har.
ibland är det skönt att tro att en inte har det en inte önskar.
sålänge kunde sömnen kvarstå.

nu är det augusti. inget har blivit skrivet sen i början av juni.
hjärtat är i halsgropen. en gång körde jag nästan på ett rådjur.
en annan gång fanns det kaffe vid sjön nära den där utställningshallen.
annars gick det knappt att sova i tält, bara ögonen slöts.
mina tröjärmar var tio meter långa en gång.

det var juli. och så har jag varit sjuk. och nu lat. båda är sköna och stressande.

så glad i den

jag bor i en koja och har sabbat allt totalt. för att jag inte öppnat mailen på två månader. och lämnat den förbannade skoldagboken i sverige. men det är väl inget man kan dö av(?).
det kommer vara skönt när det här jävla året är över. alla måste tycka att jag är en sån satans elev.
jag vill gå under och för dem har jag redan gjort det.

jävla jävla tomrum

det är kvällen innan inlämning och jag har ännu inte börjat. det har kommit till det stadiet att jag inte ens orkar stressa. det löser sig. ingen dör. för det är ju min enda rädsla. döden. och kanske att lyckas med något. fast den här veckan har jag inte hunnit tänka på döden så mycket. idag är första dagen sen innan lovet som jag lagar mat "på riktigt". igår somnade jag säkert halv elva för första gången på mer än ett år. inatt får jag kanske dygna. eller skita i baletten imorgon. det är ju ingen som dör av det.

vi gör smithereens nu. jag är den lilla clownen.
jag önskar valeska-delen var med och jag fick dansa det. jag tror jag är kär.

på tal kom motstridig, påstridig död,
om att be en vän eller be till gud. anklang, vilket rummet är.
vad sanningen är
om den förändras.
fördröjelse och fruktan för dov- och otydlighet.
att inte gå hem, låta sidenband vila längs korridor.
en annans utsikt.
och dessa icke-ritualer.

jag har spelat harpan endast 39 gånger. varav 4 vunna. sedan har jag lagt min kropp under överkastet och hållit om min lyckokatt.

lite minnen från dagar.

mos. efter maratonet.

lizzie. söndag. till skolan.

rak.

här ska jag bo i några veckor om några veckor kanske.
inget blir ju som det blir så jag vet faktiskt inte.

 

min rädsla är inte den största, men vad jag fruktar är banalt och kanske väger över. jag behöver ingenting. inte sommar, inte kyssar, inte mat eller kaffe, inte tröst eller skäll, inte död eller någon annan eskapism. inte musik med text, inte utan. inte film, inte väder, inte nyheter, inte. fan, jag behöver kanske religion. ja, kunde gjorda läxor och ett brutet ben komma med det skulle det vara en superjättebonus!!1

fattar liksom inte hur det kan bli jobbigt att tvätta ansiktet. hacka palsternacka. gå hem. somna.

supersensitiv. varken ser eller lyssnar på något med minsta djupsinnighetsgrad. i drömmarna är färg viktigt, faktiskt det enda. en kvadrat i smaragdgrön, jesus i rosa dräkt, dammsugarstycken i djup blå. jag vet att jag drömmer. vaknar besatt av att djupandning med SAAAAAAAT in, NAM ut. SATNAMSATNAMSATNAMSATNAM.
klockan blir fyra minuter för mycket för att jag ska ta mig till skolan. erik får se mellanakten från gåtillskolan till integåtillskolan. det är det där som försöker fånga mig och jag blundar och skrattar och dyker ner i armvecket och gör spiraler med ryggraden medans jag kvider. han säger att jag kan gå imorgon. han är som ett gosedjur som kan prata. alltid bara snäll.
la hundratusen tarotkort inatt om allt och jag kanske utnyttjade dem. det var inte meningen, men ibland borde någon bara tala om för mig hur saker är sen.
ska tatuera in SOAL på hornhinnan. då kan jag väl ändå inte glömma. nu fan måste jag mindfulness:a mig utav bara helvete, hur mycket det än tar emot att ta hand om mig själv.

plötsligt löst. lösnande. ösande. utan ande.

plötsligt omöjligt.

plötsligt känns livet äventyrligt.

mamma kallar mig E.T och säger var glad. nej, var dig själv. sen närmar hon sitt pekfinger mot linsen och skrattar chao.