inatt sov jag i köket. jag drömde om genvägar, att sova på scenen, en klassresa och kaknästornet. det hjälpte också att gå några svängar i hallen; att bara stå still och sova. men varje gång jag på nytt la mig på extramadrassen på rummet, kunde jag kräkas eller dö. så i sällskap av vår brummande diskmaskin vaknade jag istället tryggt nära en diskho, kranvatten och toalett varann timme.

och det här var inte ens i närheten. det tvingar mig nog erkänna något undantryckt; gå till doktorn nån dag nu.

mahlers andra symfoni var, åh herre, precis som den beskrivs där jag nu efteråt läser.

en kvinna sprang ut med näsblod. vi klappade i minst tre minuter non stop när de var klara. hon i den röda klänningen gillade jag mer än hon i den blå. den röda var nog sopran.

det fanns hur många fina människor som helst. fina tanter och gubbar, och fina män med kvinnor och fina ynglingar. jag blundade ibland för att känna om det skulle bli någon skillnad. ibland fick jag nästan skrattanfall. i små bitar var symfonin vacker, i helhet var kvällen väldig.

gosiga blåmärken

det är skönt att malin och jag kan skicka bildisar på män mellan varann.

i övrigt är det här kanske världens bästa dag. för att min grahamlärare gillar mig och säger well done, marcella; för att jag efter en nervöst stapplande konfrontation med min balettlärare fick överväldigande och oväntade lovord. och för att billy var vår musiker och för att en liten skolpojke log mot mig imorse. och för att jag på annas rep flippade och gjorde vad jag ville, vilket blev en successful improvisation med röst!!! allt kommer bli asballt, allt är så jäkla ballt.

och imorgon är det torsdag som nästan är fredag och sen är det lov. då ska jag springa intervaller tre gånger, ha tre rep, göra pilates varje morgon eller kväll, äta glass, kanske sätta mig på ett tåg, läsa som fan och må bra. varje vecka känns jag som ny.

vänta jag måste hämta mitt lipsyl, jag spricker snart.

hittade billy förresten. kom på en sak. blev putt.

så jag tittar på sitter här och äter frukost och tänker på tjejorna. gud, det är nog det bästa klippet på utub.

äter clementin. varför kommer aldrig regnet. it's supposed to rain here forever. den här gången har jag lagt mig över sängen och öppnat listorna. stod några minuter vid floden. det vore att vara freaky om jag stått fler. det var kallt också. där jag ligger gör jag en ansträngning för att åtminstone förnimma något trancendentalt, men vad som händer är att flygplanen skär i månen; en log åt mig och en såg. allt detta för ingenting.

nä men jag går väl och lägger mig nu. 342

var hemma hos malin som bor bara tjugi minuter bort. ändå har jag inte varit hos henne sen innan vi började skolan, tror jag. vi pratade om musikerna i skolan som vi är jättekära i. jag kanske ska skicka lapp eller slängkyssar. hon bor med såna som bjuder på god mat och pratar olika språk i köket. vi lyssnade på bon iver och jag blev rädd, och sen gick jag hem och var orolig att bli orolig och då blev jag lite ledsen. väl hemma hade jag redan distraherats för jag känner mig lugn igen. det var så himla fint ute, jag såg castor och pollux alldeles tydligt, benen gick för sakta för humöret, och jag förstår varför det kan vara viktigt att vara lycklig. jag sprang och hoppade emellanåt.

oj

jag tycker att mitt totalitära självständigthetsår går förhållandevis bra. ibland sker motsatsen och annars trivs jag ändå. när jag drömmer sunt.

jag skalar clementin.

det är söndagsmulet men inte särskilt kallt längre, det blåser in genom gliporna mellan fönstret och karmen och det är så jag vaknar. redan kvart över nio åt vi alla frukost tillsammans. nåväl, fyra av sex/sju-åtta. trots att jag inte ska till kyrkan har jag klätt mig i en struken, ren klänning och kammat ett nytvättat hår. det luktar gott och det är jag. allt känns bra. biblioteket är stängt som varje röd dag; först idag kom det till min vetskap - 1 1/2 termin in i året. jag borde ha panik men jag är lättad. imorgon måste jag ha tre minuter ljud från skolarkivet; en orimligt begränsad uppgift och jag har förstås ingenting. jag skalar en clementin till.

Sen grät jag på handikapptoan, sen stod jag lutad med pannan mot väggen, sen klädde jag av mig naken, sen satt på huk och snyftade. Sen undrade jag om någon undrade eller märkte. Sen kom jag på att jag inte kunde sitta naken för länge och slutade vara naken och gråta. Gick ut i solen och grät igen, hejdlöst och högljutt hela vägen till banken och sen satt jag på nevada och skrev om att jag grät. Där är det alltid vattendroppar och ånga på fönsterrutorna. Jag fick en bakelse, jag fick den. Kaffet var lent.

Sen skulle jag repa men jag började gråta så jag fick skriva. Det var snällt. Jag blev kramad och tyckte det var synd. Om någon undrade så var det paper cut i fingret eller chin splintsen.

Nu är nästan allt bra igen, och jag skrattar mer ju längre kvällen lider.

det är morgon och jag har försovit mig och bestämt att jag ska må bra ändå för det är bra.

jag är duschad men ändå tycks jag konstant känna min egen svettlukt. Det är som att det aldrig går ur mig men jag är glad ändå.

Favorite Billy. Vår onsadagsmusiker. Det var inte meningen, men jag stod och viftade med balettskorna som en solfjäder när han kom in. Via spegelarna såg jag hur han gick längs väggen bakom och log mot mig/spegeln/tomma intet. Sen spelade han Toxic och alla dansade jättebra och var glada.

På lunchen pratade jag med Franco och köpte kaffe. Mellan 5 och 8 satt jag i rullstol.

Jag har haft världens bästa dag i en veckas tid. Och nu har mina nattdrömmar kommit tillbaks med goda insikter.

Undrar om det är okej att gilla Liszt, eller om det är som att gilla Bach.

Nu tror jag iallafall att jag gillar Liszt.

---

okej, men Stockhausen verkar ändå adekvat!!!

---

nu är jag så trött att jag inte ens orkar trycka på paus.

och imorgon går jag i skolan från åtta till halv åtta. non stop. full stop.

nu är det så att det är Santa Marcellas festdag idag och jag är en segrare, efter regelboken. Jag har så mycket energi och allt är euforiskt!

så här såg det nog ut ungefär när en ville dö. ungefär.

men nu vill en ju inte dö.

ok ok förlåt förlåt förlåt jag vet jag kan ingenting men det va så roligt och lite fint och jag önskar jag var som du.

om man har tapet i taket, och det inte är en metafor - vad är det då?