nu e kl tju gifem o js e dum i huvet jag ska radera fast jag vill svara. kan lika gätrna kolla svtplay nu

jag lugnar mig med att tänka att det är som att köra bil i flera, flera timmar, i fler mil än siffrorna klarar. man kan äta risifrutti och lyssna på lagom gamla skivor som länge legat i baksätet. trumma med fingrarna på ratten och ibland stanna eller veva ner fönstret. hela natten har jag på mig. och jag ska ändå inte sova.

nästan känner jag allt det där. den svala luften, lugna motorvägen, lilla kaffetermosen. baby, i'm coming!

imorn är min (upp)sats inlämnad.

ligger man med rumpan mot fönstret, och utanför täcket, så vet man om det blåser ute eller inte. då blåser det också inne. har jag skrivit det förut?

man and space. i loop. det var allt jag drömde. och jag får aldrig glömma. oskar schlemmer. när de här veckorna är över ska jag dricka trocadero. i karlstad!

igår kunde jag inte somna för att jag var så stressad att jag kunde tagit måndagen rätt av. nu kan jag inte sova för jag vet inte om jag är euforisk eller orolig, eller om det är nån idé att lägga sig när alarmet går om fyra timmar. jag är lite bajsnödig. det är inte värt det. det är bara kallt.

jag har börjat skriva på massa olika forum. deja vu. allt utom mina skolarbeten. alltså inte sockerblask o de där. mer kul, so bajsmittliv och till celebs. behöver nog skriva till högskolemusikalkillen snart, och baiber.

först ville jag skriva långsamt men låga bokstäver. skriva avsky. bada i korvspad och doppa. kan orden inte bara dubblera sig i den lilla mofo essayen snart. kloka människor sover klockan 02.54.

SEEEEEEEEEEN VILL JAG BARA SKKKRIVA SÅHÄR OCH BESKRIVA RUSET I MAGEN SVÄNGER UPP I KINDERNA OCH JAG KÄNNER MIG HUUUUUUR LYCKLIG SOM HELST EFTER ATT DYSTRET GÅTT IN PÅ MIN MAIL FÖR ATT SKRIVA hjälp, mamma FÖR DÄR KOM SVAR TILL FAN OCH DET ÄR JAG OCH DET VAR INTE SÅ LYCKAT MEN JÄÄÄÄÄTTEFINT OCH JAG KÄNNER ATT JAG VILL BERÄTTA HUR GAMMAL JAG ÄR, ATT JAG ÄR KLOK FAST JAG INTE SOVER, ATT JAG ÄR GANSKA VIG OCH OCH åh nej nu blev jag nedstämd igen.

synd är att det inte går att klippa i liv.

jag har morötter. (det godaste var alltid det i mitten.) men nu kvittar det.

som om jag vore undertecknad. det är nog ungefär så det känns just nu.
undrar om hon/han gillar kola och labello ihop

eller egentligen kanske mer såhär:

searching for my river horse. gone since, well we've actually never met. yet. call if you find him/her. there will be a reward.

det har snart tagit 1 timme att skriva ett brev jag inte borde prioritera nu.

det här är ett rop på hjääääääääääääääääääälp. var är min skolassistent - marianne, som erik hade i sexan. jag kan ta henne.

nemen

det bästa händer nu

här kommer något gammalt.

(nu) har jag hyvlat ost, diskat andras disk för att sjunga många låtar, sett fram emot när det här är över, när jag kommit över att vara såhär, stapelbyggt ett tvåvåningsbord vid fåtöljen intill fönstret med datorn i bukhöjd. jag saknar hemma och förra förbittrade februari när jag rasade på allt och låg i mindre utrymmen. kaffet står på en den bruna brickan jag hittade, något längre bort än min armlängd. nu har jag allt, ändå gör jag inte något av det. jag skulle gått till doktorn med min mage varje dag, när jag nästan svimmar eller lägger upp mig på hyllan, men jag skiter i det. jag har hellre ont i magen än något annat. nu har jag gömt undan värmefläkten under stolen men där syns den ju iallafall. jag saknar de där sträckorna som tar en från en plats till en annan. mellan hällefors och persberg. det ska ta 25 35 minuter, sen är man framme det vet man och man vet vad man ser och vad som närmas. jag ät trött på att se ut såhär men nu har hjärnorna separerat tankarna och jag inser att jag inte kan säga att all min olycka beror på hundra biljoner små celler som skulle ställa till det. det var nästan lättare då.

det finaste är när det är tyst

tappar förståndet. ligger vid polcirkeln, kunde lika gärna ligga; men nån som heter pål, paul, pull. undrar om det är en biverkning att inte bry sig. tänder ljus och sminkar mig; bäddar över och hänger; filmar, fotar, trycker upp och fäster; fifflar, duschar, grottar, ångrar, bollar, sölar. varför kan jag inte bara vara duktig.

jag har bara ont i magen som om jag satt upp och ner så jag lyssnar på gamla radioprogram och tittar på lika gamla bilder. det är inte så kul med lov.

mormor & morfar.

inatt sov jag i köket. jag drömde om genvägar, att sova på scenen, en klassresa och kaknästornet. det hjälpte också att gå några svängar i hallen; att bara stå still och sova. men varje gång jag på nytt la mig på extramadrassen på rummet, kunde jag kräkas eller dö. så i sällskap av vår brummande diskmaskin vaknade jag istället tryggt nära en diskho, kranvatten och toalett varann timme.

och det här var inte ens i närheten. det tvingar mig nog erkänna något undantryckt; gå till doktorn nån dag nu.

mahlers andra symfoni var, åh herre, precis som den beskrivs där jag nu efteråt läser.

en kvinna sprang ut med näsblod. vi klappade i minst tre minuter non stop när de var klara. hon i den röda klänningen gillade jag mer än hon i den blå. den röda var nog sopran.

det fanns hur många fina människor som helst. fina tanter och gubbar, och fina män med kvinnor och fina ynglingar. jag blundade ibland för att känna om det skulle bli någon skillnad. ibland fick jag nästan skrattanfall. i små bitar var symfonin vacker, i helhet var kvällen väldig.

gosiga blåmärken