gullpian

03.39 är inte överdrivet men över. över mitt huvud surrar vävd hinna.

en kan åtminstone skratta när mamma skrattar åt mina, inte så betydande men, enorma misslyckanden.
jag skriver tusen brev och skickar men det jag faktiskt vill skicka suddar jag ut. sen skriver jag brevet i min dagbok så det finns kvar. inte som bevis eller avlastning. möjligtvis lurar jag mig att tro att någon annan delar ängslan.

det är en så dålig idé att vara vaken för att inte missa något. en missar de enstaka ögonblick som händer.