jag skrev min proposal till slut. klar tidigare än jag nånsin kunnat ana.
efter tre timmars harpan, och tusen tråkiga play-program. och tvätt. och ett äpple. och några russin.
puh, jag känner mig lite varm.
jag gjorde bra piruetter idag med. och adagio, min herre! först hade jag ingen känsla för balans överhuvudtaget, stod i mitten och hoppade runt på ett ben medan andra lugn gjorde sina arabesque. sen var andra gången ganska fantastisk. det tjippade nästan i balettskorna, så svettigt var det.
är lite nöjd med lite mer.

katastrofen är inte riktigt så stor som jag fruktade och stressade över hela lovet. nu har det ju bara gått en dag, men det har varit en av de bra. några piruetter var fantastiska. och lisa sa att jag gör en grej bra som jag vill att folk ska tycka att jag gör bra, som jag tycker jag gör lite bra, fast inte riktigt är säker på.
vi pratade om att vi önskar att det ska kännas så här bra resten av terminen; jag hoppas det håller till varje kommande timme när det är så här labilt.
jag har lagat och lagrat mycket mat. och jag saknar redan ost när det bara gått ett halvt dygn på veganveckan.
och sen fick jag världens finaste sak. jag ska inte glömma. nu ska jag börja förstå.

det är roligt att öppet kunna erkänna sin sorg, om en fysisk skada uppenbarar sig. nu kan jag ju skylla på nackspärren om jag blir ledsen över något. det är lite synd, för nu när jag gått ur sängen kan jag inte övergå till något som inte är 100-procentigt lodrätt. det är fantastiskt hur ont det kan göra. att jag vållade det själv, i natten. som vanligt drömde jag om bajs och skolan. nu var det faktiskt mer efterkrigstid, och jag fick torka mig med blodat papper.

jag har superny sak som är ganska fin. och snart ska jag sära. haha, som mittbena. har kollat på så mycket dancehall på sistone.
rakapparaten var framme innan middagen, alla åt världens godaste mat som kändes som att den tog evigheter att göra för att jag svepte, hälften gick på disko, några rökte på eller bara rökte, lisa och max och sam vinkade på skype, vi drack rom och jag bestämde att jag bara borde få äta fil från djurriket. det blir kanske inte nån överdrivet enorm ansträngning eftersom jag bara måste sluta äta ost och choklad. fil finns inte här. men ost ändå <3 <3 det är min snuttefilt. det är sentimentalt. det är spännande. igen. jag är så arg. så nu ska jag omedelbart gå med i nån fascistisk ungdomsförening, slå ner folk och kissa på konst. ja, mest på "konst".

lisa säger att hon ska säga att jag blivit biten av en enstöring.
jag tänkte att luftballong, brunsås eller bortskämd räckte.
min dröm inatt stod still. det har aldrig hänt. jag hann vänja mig så vid mitt nya livsöde, att jag inte ens var särskilt lättad över att vakna.

det känns helt meningslöst att sova på nätterna. det i sig känns ännu mer meningslöst. ser på play med människor som får mig att störa ihjäl mig. blir självgod och vill göra bra saker som jag kan motivera mycket bättre än dem. kan jag inte ha lite hybris nu ett tag.

fakta om lisa

såg en läskig film med lisa och eva i torsdags kväll. åkte hem medan det fortfarande snöade. nu har ett årsprojekt tillkommit mig, och längs med vägen när jag upptäckte min uppgift, kom ännu en liten betraktelse mot mig. gubben i marinblått tyckte han hört mig, sa han. han är ganska vacker men gör mig lite otrygg. vi gick tillsammans en bit. han sa att han var pensionär så varje dag är helg och de lurar en att det ska bli kallt så man höjer temperaturen där hemma. sen sa han här borta bor jag och öppnade grinden så då korsade jag gatan. jag svarade mest jaha, den här gången var han trevlig.

det bästa är citronmeliss, ändå.

min natt var vaken tills smärta eller smärtstillande sövde. jag måste vaknat i chock som tillät mig sköljas av sorg. har nynnat i'll be your mirror hela vägen fram och tillbaka, talat sanning med många. en eftertraktad lättnad infann sig äntligen.
på måndag ska jag inte klippas. mitt hemliga uppdrag behöver återupptas. förhoppningsvis är det sista gången nånsin. tror jag var ledsen över det med.

lugn panik, som sorg, som blod, som leverpastej. jag har verkligen försökt, och nu när jag verkligen försökt vill jag gråta i luren med alla i sverige. min post-itlapp blir geggig, och det som står blir bara geggigt i mig. men uppror.
när jag inser att jag inte kommer att ha balett idag, är jag så lättad, som att ha blivit räddad. annars har rädslan för nästa balett infunnit sig direkt. att åter möta kärringen imorgon. fast jag tycker ju inte helhjärtat att hon är en kärring.
jag ska njuta varje del av mitt liv. men gråta nu.

inbillad. en rökig ångest vill distansera morgondagen. jag är ingenting. det gör nästan ingenting, hade jag insett när jag gått hem från parken där jag ätit druvor och funderat över embryon. bara när jag inte gör något gör det något. då jag vill hem och inser att jag inte kan leva ett litet, kort liv utan att alltid vara ytterst nära.
nu.
jag kan inte säga mer än så än så länge.