pappa säger stå på dig och jag grinar för jag har ju stått och trampat hela livet.

har bara en a-plan och det är bra. och ett kommande projekt och snart lov. och jag vill inte sova, jag vill läsa.

dokumenterade mitt ballaste ögonblick i livet; med blåmärke på handen.

åhhhh håhå!! jag har gjort nåt så pinsamt!

sitter på mitt svala överkast som kan lugna mina insektsbett. gnuggar benen emot och gungar lätt. malin tror att jag tillfredsställer mig, på skoj. tror hon det.
ett möte med en flyktig bekant, blev viktigt. hjälper en kram. hjälper en kram? jag bara lutar mig in i famnen. och en hand och två ord ska få mig att hålla.
jag ringde mamma när jag satt på tåget in till stan. samtalet varade bara i 05.03 minuter, men det var det absolut nödvändigt och ömt.

uppdatering på självförkastelse:
lyckades missa handfatet och spottade ut tandkräm och saliv på min toffel. tycker jag ändå var godkänt för dagen.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeen. orkar inte sova fast jag är trött och öm och ond

hittade en recension på MIG! tjockad.
(femte stycket exkl ingressen: back to the audience participation... bla bla bla)

måste börja använda skärmsläckare igen. på den här maskinen finns det ju spaceiga ena. kanske till och med förlänger livet.
som antibiotikan jag unnar mig; så god och matig. passar till yoghurt eller pesto. en frisk smak. varför jag nu aldrig testat det förut.
försökte peka fuck you åt mig själv under lunchen. det är svårare än vad man tror. ett rak och ärligt, liksom. men jag ger mig inte. fan, nån gång ska det gå. men jag kanske siktar för högt och borde börja basic; som att kissa på mig.
tror jag börjat få hårigare armar. har tre myggbett på låren. ett blåmärke på ovansidan handen.
jag har skrivit en dikt om en blomma. hahahahahahahahahahaha.

dessa fjorton dagar har tillfört nya saker. stora. jag borde tro att det är en dröm. jag har ju ändå lett det till det bättre. för att stanna i skolan måste jag se mig som ett skämt. men jag ska förstå att det kanske bara är jag själv som vill mig illa. sålänge nöjer jag mig med att folk skrattar när jag har hängpung eller runkar regnande snoppar. och i köket hittar jag glass. där den inte längre är; fredag är en resonlig anledning borrar jag intalande in. det måste bara försvinna ur min tanke.
så skulle jag se till att lyssna på låtar som påminner mig om folk. är jag nästan ledsen nu igen. ändå, mer längtande än saknande. och helgen är nu nära, och oroande. bilder på plaster jag aldrig besökt memoreras. jag måste minnas. får aldrig glömma. inget viktigt, inget litet. det lilla jag läser och tar in ska jag ångra.

den här söndagen tröstar mamma med att sjunga igen.

bölder skulle man ha, så att folk såg.

det är helt meningslöst att sitta på en stor stor ö och sakna självförtroende, mamma och sömn.

kan inte vara seriös kring tillståndet. känner inget. det är bara för mycket.

väntar bara på vatten.

min lilla vän

mamma sjunger here comes the sun för mig.

vi la oss halv sju tror jag. tre timmar senare åt vi julskinka till frukost innan jag åkte. det känns som att jag ska dö. jag är så himla himla ledsen.

de tre första dagarna av året såg jag inifrån. utan att minnas vad jag tänkte då. men bredvid mig andas alltid någon annan, och utanför blev backen ständigt blötare. de första halvåren är alltid längst, och därför vet jag inte hur detta ska mäktas med. jag provar att blunda och låtsas att springa. eller faktiskt springa.