sitter kissnödig och väntar på en ungdomens dagars kontorsstol.

min vän, igår tänkte jag har vi nånsin gråtit för varandra, och idag hör jag dig snyfta i sängen bakom.

det kunde lika gärna vara mitt fel tänkte jag för jag tappade ju nyckeln. varken den till något hjärta eller mitt hem, men ditt.

när jag kom hem, och du nästan börjat gråta, hade du redan hittat den.

jag lyssnar på musik från december månad och jag vet inte varför jag håller på såhär men jag försöker bli förälskad i henne. för att hon ser ut som en pojke.

vill du

vill dö

är full

men först

-

en gång på 14 mån -

som hårsmån

det sista, nämnda.

döden.

bara den kliver sig närmre.

med sitt runda hår

random; jag räcker upp min hand,

hela armen

please pick me for once

twice, third choice. det är okej.

or at least someone alike

det som är bra med speglar är att det du inte ser inte heller ser dig, om du förstår när jag menar.

idag fick jag panikångest, kanske med ett mellanslag.

blossomvinjett uppmuntrade lite och efter bokstavligen och verkligen en hel dags gråtande blev det lite bättre. jag insåg att det inte var någon större idé att befinna sig på en och samma plats allt för långt tid; varpå jag beslöt mig för att förstrött och ganska planlöst driva runt. jag tänkte jag ska köpa enstaka men dyra praliner och upp bläddrades södergrans ljusfälten som av en uppenbarelse inför mig.

ytterligare landskap.

broder, åh broder

över broar och border

min blåblommiga bård - ett tiotal år.

sen.

kom mensun ([men'sʉ:n]) med bindningstid

en eftermiddag. tränade med blodpropp på sniskan, skavande, endag(natt)svärk

kom å kom. hem med ett förstrött uttryck i hallen som smyckades av skyddslingar.

ville fota verket, värken, mönstren som blir röda och ibland fina. men humant sägs äckla, en tjockis tycks äckla. och åt mer.

Ohlala ännu en dag (nästan lite assonans där, tycker jag).

Och det börjar klarna upp, och jag börjar hitta upp till kragen att ta tag i.

Min gamla tant har glömt vem jag är, så och min agenda. Mig återstår att ringa imorgon (telefonköerna är fyllda) och gå en cirkelvända med stegräknaren.

Ibland väntar jag på meteorerna som ska falla framför mina fötter (eftersom inga män gör det) och spricka upp med en kärna av mirakel i form av hyvlar som skär bort mina fettlager och det felande anlaget av egennyttig inaktivitet.

jag vet att jag kan, och med det tycks det räcka? om jag bara hade hade hade och hade hade hade, Så skulle jag vara så mycket lyckligare(?). Så skulle jag kunna göra det där jag ville.

Och ett snett solo. Ett sett solo. Jag är (i) solen.

jag saknar anledningar

tar på mig en femtioårskris

femtiotalsdress

delar min huvudvärk, använder ännu en power point

inget jävlar anamma.

bara mamma.

imorgon ska jag starta ett projekt

med redan började ljud.

nu blid en bild

kan tänka sig att sälja bistående delar av sig själv. kan tänka sig att ta itu med dålig karma och acceptera. kan tänka sig att verkligen börja tänka.