men vad fan, det är fel på mig.

men vad.

MEN OM MAN SÄGER KOM OCH TAR MIN HAND, OM MAN TITTAR MIG I ÖGONEN MER ÄN LÄNGE OCH MÅNGA GÅNGER OM DAGEN, OM MAN SÄGER MITT NAMN INNAN OCH EFTER MAN TALAR MED MIG, LETAR UPP OCH LYSSNAR PÅ HELA LÅTAR MED MINA FAVORITBAND, OM MAN ÄR SPARSAM PÅ DE ORDEN MEN SÄGER ATT MAN ÄR GLAD ATT DU FÖLJDE MED; då väntar jag mig inte någon annan reaktion. inte heller man.

jag är lätt.

äter torkade aprikoser och skriver ingen uppsats. jag kommer få ont i magen. av båda.

lyssnar istället neråt och genom väggen, och någon är sjuk och någon annan sjunger i köket. kanske för att det nu är vintertid, kanske fanns det bara tillfälle.

jag tänder ljus för att det ska vara inbjudande; för vem, för mig, det vet jag inte.

det känns som jag åkt båt fast det har jag inte. inte heller har jag druckit. bara en känsla av hav. eller är det höstlov. jag längtar lite hem. så tur att skolan börjar imorn igen. och tur att alla fb:ar om sina våndor, så slipper jag.

när vi såg fyren. när det blivit stjärnklart och nästan alla fälten låg bakom oss. att det var skönt att vända sig bakåt för att se tillbaks. vi sprang det vi trodde var sista biten.

gick över hagar och taggtråd, näsryggen på hästar, stretchi mindre mörker. ändå var det rikare, jag såg mer och ibland höll e min han och sa kom. jag vill nog minnas det rikare,

rent och hängivet.

när vi kom till Dover såg vi som hastigast havet. där mötte vi ett par från en båt. mer vill jag inte, men jag älskar den där dagen. och jag vill att den ska älska mig.

så tog vi tågen hem.

skavsåren är mer än njutbara, trots att jag imorgon ska halta fram imorfarstofflorna. det ska ta tjugo minuter dit det brukar ta sju. apotekaren ska säga vad fan skulle du dit och göra och jag ville följa med.

borta i tre mil.

ljuset säger att det märks på mig. när jag flinar, fast det kanske inte är någon idé. går stadigt hem i faran, 36 timmar med någon annan än mig själv. det känns som mer trots att det inte märkts. cirkulerat in i en låda. knappa koffeinet i kroppen men funnit yttre rum, tidsljud, konst som inte är. utan syntetiska ämnen, helt naturliga tankar. det känns bra att ha dem, ur mig.

allt detta utan biverkningar.

är det bara fortsätta.

kuk

nynnade vägen hem över det nya gräset. hade ett fint möte med en räv. vi stannade och stirrade på varandra i 2 sekunder, så länge som alla dessa möten brukar vara; sen fortsatte vi.
nu är jag hemma och har ätit mat efter bäst före-datumet. långt efter. ingen mer än jag är i huset, så om jag ska bli sjuk så får det bli nu innan någon kommer tillbaks. passar på att låtsasträna på att sjunga för det skulle jag vilja lära mig, och sjunger alla pinsammaste låtar som jag inte vågat lyssna på i närhet av de andra.
jag har så mycket energi. måste vara en försvarsmekanism. det är otroligt skönt; och konstigt. samtidigt som jag är dödstrött i endera huvudet eller kroppen, så är den andra delen speedy.

och väntar så det kan visa sig.

svälj dig.

snäl(l)gen

väntar på om det ska visa sig.

det hände något fint och ögonblickligt. jag tillät mig.

e: jag har din värme

det känns alltid som att det här inte var då

behöver inte ritalin

flegmatisk

i fredags kom gul till mig. igår förstod jag var det satt. nu kanske jag vet varför.

"jag har så ont så jag inte orkar röra mig." "men det gör inget. jag kan röra dig."

anna till david och david till anna

såg en spela på sin mackapär så han precis missade sin station men ändå gjorde ett lönlöst försök att stanna tåget genom en halv hastig resning. han viskade fuck, men inte till mig och ändå så log jag lite när jag såg honom i fönsterreflektionen. han log som upptäckt lite tillbaks fast mot mig på riktigt, utan reflektioner.

såg också en föreställning, och det kanske ändå är det jag ska göra, för jävlar vad inspirerande det är till att göra något bättre.

har en kollektion disk framför mig på skrivbordet; bananskal och blöta kläder hänger överallt. jag känner mig lycklig och jag vet inte varför. det gör mig något orolig - sojamjölken har växt och kanske är jag lite godtrogen, eller (-)modig.

jag vet att man vill mitt bästa. men jag orkar inte alltid vilja mitt bästa.