tycker så att man ska låta bli att öppna olästa mejl. åtminstone såhär innan småtimmarna om man vill strunta i ångesttåget.

imorn tar jag iallafall åmåltåget. sanne säger att vi ska bada bastu, och jag får för mig att det finns baguetter i bilden, på promenaden mellan stationen och hem. det har det aldrig nånsin funnits förrut, så varför skulle det finnas nu.

12 timmar i åmål kallar jag det.

jag har fått massiv el, på räknade fingrar, och det kan inte hålla dem utstreckta.

så nu med aceton, ska jag lösa upp skiten. fy fan vilken dyr papperslapp.

blev genast livrädd för mjältbrand. eller avkapade fingrar. ja, jag fick ett paket på posten.

och avsändare fast det ingen, och ingen hade förvarnat om att jag skulle få en avi. öppnar jag, så dör jag. av skräck eller bakteriell infektion. ska jag ta risken själv eller ska jag be någon bli min martyr. skulle fingrarna vara en familjemedlems, eller vem skulle de skada för att få ut något av mig. vilka skulle de vara, och vad har jag.

nu gör jag det jag bara gör det. och så öppnade jag ganska vulgärt och lätt våldsamt med en klassisk kökssax. god jul. det var en ryggsäck från mitt företag.

tacksamhet kom efter omedelbar lättnad. det var inget vitt pulver, min hud kommer inte att ruttna, jag kommer att överleva. det här paketet, åtminstone.

och med än välbehövlig var väskan, av flyttliga skäl.

min själ.

har vakumförpackat livsinnehåll och tänkt på kontinentresande.

jag lider åter av återfall. mitt kall.

jag ska flytta och gråter för att havet kommer att ligga kvar. ingen följer med.

men nu kanske jag blir slim. smil.

och så förtjust vid min hemlighet.

så jag kommer bara på fler.

snart är det försent att försöka sova för inatt. imorgon ska jag inte göra som idag.

utan vi ska nog filma då.

hierarki inte bara i huvudet. lagom till lunch.

imorgon måste jag åter stiga upp discplinerat, vilket jag försummat och sovit bort i två veckors tid nu.

med en bot på minst 500:-

låter ändå tabletterna ligga kvar under folieöverdragen.

om 199 cm diameter dödar.

det är bara så förbannat nära.

till dess att jag inte längre vet.

nu är jag oskiljaktigt förälskad i alla från sexårsgruppen och framåt gymnasietiden.

ligger som varje söndag mellan nya lakan. den extra långa nattsärken ger mig förlossningsvibbar men det beror mer på hur jag ligger. jag vill ha dig nu som förut.

artikulerar på record för att höra om det är mig på riktigt.

det är som att jag alltid väntar på att jag ska hända, när jag tror jag väntar på händer, som ska vilja ta på mig. de måste verkligen skicka remiss annars dör jag. som att svälja alger hela tiden. jag har inga pengar snart. jag har glömt, bara.

jag är också lite förälskad i författaren. och hon är en hon.

och en natt ovanför crêperiet, behöver jag inte längta efter.

jag hoppade tills jag tappade en vante, och tills håret stripade, pannan grinade.

min beundrarförfattare (som jag inte ens läst, men som åtminstone nästan kanske är min vän) sa och såg livrädd hej här är jag.

jag hittar inte någon gärd, inte heller det jag tappar. som sugen, blir lite avsugen. jag förstår om andra blir.

blir man, eller är man redan märklig - när man hittar sina ställen.

tretton. det började med basar. i vilken stad gör man köttfärs av alla oskulder. var plogar man mest. var exploderar snopparna. var gör man puré av cyklar. var är allt möjligt. var är inget möjligt. det tog tid innan det var nog, men sen gick jag hem och låg på spikarna parallellt med ia. p1-promenad till långlisa, tilda grät så mycket, alla fick veta (jag ska flytta) och blev ganska glada. av info och dricka. så vi gick till tonis och träffade några tonisar. och dansade bort tonismusiken tills vi gick till hamnplan 5 (!). det var där mitt huvud blev en vattenspridare och jag trodde på hemvägen att jag skulle sluta i lunginflammation. vi går hem va sa ellinor och jag följde birna och henne upp på övervåningen. alla berättade några kärlekshistorier - utom de egna - och sen somnade jag i skarven mellan två av de absolut finaste människor jag träffat. på morgonen kom brickor ur birnas händer och bananer med chokladdopp och croissanter som jag tyckte om.

jag strukturerade förrådet i hemlighet i bara strumpbyxor som inte blev en hemlighet, som aldrig var en hemlighet.

senare kom jag en timme tidigt till bion så jag tog några omvägar för att dra på tiden och började äta på en galette som jag fick i folie när jag sprang bort. till bion. isak var där och jag köpte kaffe för hälften och skakade hand med ylva som påminner om lilla my och så såg jag på filmer förstås. det var en fåtal fina. men det kändes så uppenbart att jag skulle få gå på dem - nästan så det sa för mycket om var jag är. men det var ändå fint. jag fyllde på med mer kaffe.

matilda hade nycklar till en volvo med skinnfodral som joakim, en granne, en tonsättare, lånat henne. vi åkte med igenimmat en bit, sen upphörde risktagandet bort till willy's där det fanns mycket; och mycket plats att gå med varsin kundvagn fast jag bestämt att bara handla saker under 10:an. efter, herregud, nära 2 timmar kom vi till märta vid kometen och fick äta lussekatter - hur många som helst var - och smutta glögg och se på tv3 som varken matilda eller jag innehar.

föredrar absolut superlativen.

aldrig absolut vodka. som ändå var en av mina kopplingar.

och den där vaniljdoften som lämnats efter

- - - kindpussar och täcket i påse. som glasspinnarna i farmors mossgröna källare.

man kan tro på mögel, men det var kallare än så. pinnarna gick åt av snabbaste lag

- fast jag vet att de alltid fanns kvar.

grannarna grymtar i garaget. jag blir instinktivt smygande, exakt som när pojken i mortlake-huset skrek jagskadödadig åt min hyresvärd - vilket blir så mycket mindre turbulent om jag betonar att det var hans pappa. men jag kissade ändå på mig den natten.

hempromenaden från öb dramatiserades genom en bull terrier. fy fan jag har aldrig varit så rädd och skridit så oberört fram.

jag ska flytta hem. ändå hem.

jag är rädd för allt, så mycket värre än terriern.

släpp terriern.