men; ge mig mer men!!!!!!
jag vill ändra på allt. jag vill ringa en präst. jag vill dra grova streck. slå tillbaks.
vågar ingendera.
talktothehandtalktothehandtalktothehandtalktothehandtalktothehandtalktothehandtalktothehand

en dag av pest och kolera. no kool.
lade mig mellan två täcken (tecken) och hoppades att någon skulle se mig. när det inte hände tog jag alla färgglada pennor ur skrinet. argledsenarg och tyckte att förnöjelsen att rita hjälpte.
då åt jag två korvar.

sitter på en köksbänk och fnissar åt mamma och hennes vänners skvaller och vardagsbekymmer. mamma som tappat minnen, ingen håller minen, alla bara flabbar och vill ringa telefonsamtal på högtalarn. det är det här jag ska sakna när alla dör. och när jag flyttar hemifrån igen, det som är som att se dem dö.

känner en trankil tristess. fattas bara spermadonatorn. nu har jag villa & bilen.

expanderar och flyter och jag älskar mig så himla mycket.

allt ordnar sig så snällt just för att jag inte ska känna oro; det är någon som är så snäll mot mig.

jag lyssnar på den fantastiska skiva åsa skickade med ögonljus.

ibland känns det som när jag såg ut genom matrumsfönstret - över till malmgården - med uppriktig sorg; inte just för att gummorna avled och gubbarna inte längre satt på terassen, utan för att de skulle undgå alla de fantastiska upplevelser jag skulle få möta. jävla prettobarn.

men jag hoppas mina barn också blir så.

de märkligaste saker händer

(eller egentligen bara en grej och så konstig är den inte)

sen skäms jag över andra, och det får mig att tro att det är mig själv jag skäms över.

som blir så mycket värre.

ångrar så att jag dansade till venga boys, det finns restriktioner att ta hänsyn till när man just blivit knäckt

i ryggen. jag kunde väntat tills imorgon.

om tre 1/2 timme och prata/grina visa upp och köra. hålla tal i mitt eget huvud och dansa. i mitt huvud.