när jag tänker tillbaka på hösten, terminen som snart är över, känner jag en besvikelse som kanske inte är befogad. min undran är om jag hade kunnat gjort det bättre. det finns för- och nackdelar med mig, med hösten. men om bara framtiden var viss skulle stegen vara lätta och insikten om att jag lever nu nu nu hela tiden, inte vara smärtsam. jag vill göra det jag behöver. de enklaste ting är svårlösta. jag vill vila i mammas knä.

händerna är kalla, de dödar mal
så otålig och törstig
att ljud måste gå fort fort fort eller snabbspolas
och sömnen uteblir
som jag.


jag har de bästa eftermiddagarna i mitt liv, och jag har haft de värsta lördagarna i mitt liv.
snart lär jag mig av det. nu väntar jag lite.

åtskilliga dagar går åt.
andra gör det inte.
det är skönt att veta vad en har.
ibland är det skönt att tro att en inte har det en inte önskar.
sålänge kunde sömnen kvarstå.

nu är det augusti. inget har blivit skrivet sen i början av juni.
hjärtat är i halsgropen. en gång körde jag nästan på ett rådjur.
en annan gång fanns det kaffe vid sjön nära den där utställningshallen.
annars gick det knappt att sova i tält, bara ögonen slöts.
mina tröjärmar var tio meter långa en gång.

det var juli. och så har jag varit sjuk. och nu lat. båda är sköna och stressande.

så glad i den

jag bor i en koja och har sabbat allt totalt. för att jag inte öppnat mailen på två månader. och lämnat den förbannade skoldagboken i sverige. men det är väl inget man kan dö av(?).
det kommer vara skönt när det här jävla året är över. alla måste tycka att jag är en sån satans elev.
jag vill gå under och för dem har jag redan gjort det.

jävla jävla tomrum

det är kvällen innan inlämning och jag har ännu inte börjat. det har kommit till det stadiet att jag inte ens orkar stressa. det löser sig. ingen dör. för det är ju min enda rädsla. döden. och kanske att lyckas med något. fast den här veckan har jag inte hunnit tänka på döden så mycket. idag är första dagen sen innan lovet som jag lagar mat "på riktigt". igår somnade jag säkert halv elva för första gången på mer än ett år. inatt får jag kanske dygna. eller skita i baletten imorgon. det är ju ingen som dör av det.

vi gör smithereens nu. jag är den lilla clownen.
jag önskar valeska-delen var med och jag fick dansa det. jag tror jag är kär.

på tal kom motstridig, påstridig död,
om att be en vän eller be till gud. anklang, vilket rummet är.
vad sanningen är
om den förändras.
fördröjelse och fruktan för dov- och otydlighet.
att inte gå hem, låta sidenband vila längs korridor.
en annans utsikt.
och dessa icke-ritualer.

jag har spelat harpan endast 39 gånger. varav 4 vunna. sedan har jag lagt min kropp under överkastet och hållit om min lyckokatt.

lite minnen från dagar.

mos. efter maratonet.

lizzie. söndag. till skolan.

rak.

här ska jag bo i några veckor om några veckor kanske.
inget blir ju som det blir så jag vet faktiskt inte.

 

min rädsla är inte den största, men vad jag fruktar är banalt och kanske väger över. jag behöver ingenting. inte sommar, inte kyssar, inte mat eller kaffe, inte tröst eller skäll, inte död eller någon annan eskapism. inte musik med text, inte utan. inte film, inte väder, inte nyheter, inte. fan, jag behöver kanske religion. ja, kunde gjorda läxor och ett brutet ben komma med det skulle det vara en superjättebonus!!1

fattar liksom inte hur det kan bli jobbigt att tvätta ansiktet. hacka palsternacka. gå hem. somna.

supersensitiv. varken ser eller lyssnar på något med minsta djupsinnighetsgrad. i drömmarna är färg viktigt, faktiskt det enda. en kvadrat i smaragdgrön, jesus i rosa dräkt, dammsugarstycken i djup blå. jag vet att jag drömmer. vaknar besatt av att djupandning med SAAAAAAAT in, NAM ut. SATNAMSATNAMSATNAMSATNAM.
klockan blir fyra minuter för mycket för att jag ska ta mig till skolan. erik får se mellanakten från gåtillskolan till integåtillskolan. det är det där som försöker fånga mig och jag blundar och skrattar och dyker ner i armvecket och gör spiraler med ryggraden medans jag kvider. han säger att jag kan gå imorgon. han är som ett gosedjur som kan prata. alltid bara snäll.
la hundratusen tarotkort inatt om allt och jag kanske utnyttjade dem. det var inte meningen, men ibland borde någon bara tala om för mig hur saker är sen.
ska tatuera in SOAL på hornhinnan. då kan jag väl ändå inte glömma. nu fan måste jag mindfulness:a mig utav bara helvete, hur mycket det än tar emot att ta hand om mig själv.

plötsligt löst. lösnande. ösande. utan ande.

plötsligt omöjligt.

plötsligt känns livet äventyrligt.

mamma kallar mig E.T och säger var glad. nej, var dig själv. sen närmar hon sitt pekfinger mot linsen och skrattar chao.

under de timmar som hastigt överlappande konversationer uppträder i mitt huvud, förstår jag en desperation och ett behov av att slåss och urarta. så ett långt mejl blir sänt, men det jag gör blir fel hur jag än gör.
idag har solen kommit ut och det oljiga obehaget har satt sitt kring mitt bröst igen.
jag försov mig för att jag drömde om natt på dag. balett. mammas paranoia att det ska hända mig något. och nu panikar jag och bör hoppa av. hoppa hav. ju mer jag försöker att inte ta saker så allvarligt, desto mer föder det trycket över mig. och det här är enda livet.

   tänder salvia och drar kort. vetenskap. jaget, snabbhet och omtänksamhet.

deklarerar inte heller idag, utan lyssnar på en blödig fill kållins-låt som alltid kommer att påminna mig om barndomen och en vinterdag. lillebror ringer och jag gråter ihjäl mig för att han är så fin och finns. sen ringer jag pappa och mamma och gråter mer, som vanligt. alla ska ha lika.
det funkar bättre att vara arg, pissad, liksom. än ledsen, menar jag. dagtid, menar jag. alla är så långt borta att jag har svårt att tro att de finns. mer än som pixlar, i 2d, i mitt huvud. det är min nya uppfattning - övertygels - om rum.
nu vill jag klargöra min konstnärliga identitet och drömma fler mardrömmar, peka finger åt andra, vandra, andas, banda minnen och ligga skavfötters på ett alldeles alldagligt golv.

jag tänker på søren. men det är ganska lugnt. värdet skiftar medan jag får vara mer stabil. jag katalogiserar. det är min största njutning.

vilken kass dag. jag har gett upp den innan den är slut.
igår kväll talade jag om den hemligaste hemligaste hemligheten.
försöker andas.

if i ever become good writing in english i will start doing that.

replik på att vilja ha tp-pocket och träffa människor på flyg: nej.
äckelmannen drack tomatjuice och vodka. det gjorde mig inte nödvändigtvis illa till mods trots att det var tidig morgon. därpå strök han sin hand över min rygg och letade fram en pappersbit att skriva på. mina händer var kalla, sa han, och upprepade min ungdomlighet. annars hade vårt möte, för mig, haft ett värde. han berättade hemligheter och jag lät honom sitta vid fönstret. jag la ut för hans jävla drink.

på en starkt rosa duk står en stark mörk chai som om livet vore detsamma. under säkert två timmar har vi letat efter mumins mamma och pappa i köket. därifrån hörs rachel och anna sjunga don't stop, never give up, och vägg i vägg med palmtoan där jag sitter tror jag mig höra david nynna på samma melodi. bitar av ett hårt päron har fastnat i vad som en gång var min tandställning, men det saknar relevans. jag är riktigt på hugget. det var goda samtal vi förde när nästan alla var återförenade i vårt turkos kök. om roller och fluoressens och touch down. och om virginia.

jag ska ha en stol att sitta på vid min hemtelefon.

våra små barndjurs-troll
jag sitter återvänd. och uppmuntrar mig.
med frukost på sängen och minnen.
som återvänder mig.
om det inte är dödsångest.

tar en paus från fenomenologin och feminismen. en paus från texten alltså.
förstår inte hur jag ska få ihop det. mig. till en uppsats.
jag ska skriva en balanserad dikt istället. hejdå.

ser på matnyttig tv och väntar på att kaffet ska dra.
behöver troligtvis bajsa mycket snart.
jag vaknar innan sju, fast jag lägger mig efter.
såg en på sin balkong som stirrade på mig när jag var naken och petade näsan, och tänkte på när jag petade näsan under klassen och musikern såg och skrattade.

nu har jag kommit på två saker jag önskar mig (fast det inte jag som fyller år idag.):
hörselkopor
lupp

åt en ickevegansk kaka ):
fotade min mage som ser ut som sex månader in.
jag är så nöjd med lisas och min fika.
jag är så nöjd med mig.
förutom att jag åt den dumma kakan. mår illa som ett svin.

behöver lite rabies.
allt är meningslöst. allt är meningslöst.
det är meningslöst.
alltihop.
som patiens.

och några stenar att sitta på
en citronfjäril i den skogen; glänt-wannabe:t

jag har drömt om min morgon denna morgon. och dagdrömde om morgondagen.

guugglar "babyskottning" vilket inte alls kom från hjärtat. fingrarna måste legat på små, små bananskal.
vill köpa tp pocket som jag kan ha att göra med på flyg och i andra mellanrum. vill ta kontakt.

hoppas jag blir 28 snart.

hur psycho du än är. 


jag har utnämnt denna måndag till elefantdagen.
deras hjärnor väger mycket och de dör gärna nära vatten.

förlåt för förlåt.

det som just hänt kan inte ha hänt. 487 ord om min koreografi finns redan nertecknade i ett dokument. dessa, med resterande tusen ord, ska inte vara inlämnade förrän om fjorton dagar. aldrig, aldrig, aldrig, har detta inträffat. kanske är det det där nya livet som skulle komma efter miffot om jag tolkar mina spådomar någorlunda.
det kan bero på den diagnos jag igår fann på mig själv. och med namn på besväret kan väl inget bli enklare att hantera.
den här veckan. den här veckan. som för två år sen kanske. jag håller på och håller på. och har liksom regresserat. med bikarbonat i mig så jäser jag varje dag. jag sluter ögonen och slutar röra mig, försöker snedda och krabbgå tunt genom luften. ändå har jag fått tiotusen röda rosor, eller nejdå, men pussar, kramar och samtal som inte kan vara en reaktion på att äcklas.
kontaktimprovisationen var braaaaa. jag var med den unga pojkspolingen som är bra att vara med. men jag tänker ibland hur det skulle vara att ligga med honom. när han tar tag i ens ben så man inte kommer nån vart, eller slänger med ens armar eller stryper en i sitt armveck. alltså, jag tror inte det är lika bra. han fick sitta på min högra axel.
sen var jag med min babe och björnen. jag är rädd att jag funkar som en ångvält över andra, men idag slängde jag mig över andra och det var skönt. jag var nog aldrig så som barn heller. det är ändå inte långt till golvet, tror jag att jag tänkte. det gör inte så ont som allt annat, tänkte jag nog. jag blev lyft upp till taket.
det här var ju gott.
21.16

UPPDATERING
21.57
653!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
okej i love myself liiiite nu.

en pojke kallade mig sin flickvän. vi stod på varsin sida om den stora vägen, där väntade vi på grönt. han tryckte på knappen flera gånger, gick av och an, upprepade mitt nya tilltal och pekade. han vinkade ganska ivrigt. en gång gjorde han peacetecknet. jag visste inte om jag skulle våga vinka. men jag log, och han var färgstark och glad. när det blev grönt väntade han på att jag kommit över till hans sida. när vi möttes betraktade han mig, och jag kände mig arrogant som var såpass mycket längre än honom. han var som äldst 8. men jag var smickrad.
sen stod jag en lång stund och betraktade postlådan på andra sidan vägen. jag stod bara och stirrade på den. jag förstod att jag måste sett dum ut; undrade om någon tyckte jag såg dum ut. därefter återvände jag.
nästan hemma fanns en lapp på backen. där stod the treasure is in Daddy's slipper. den fann jag i glädje och sparade.

svår dag alltså, fast solen skiner.

jag bara spelar patiens fem timmar om dagen. sen sköljer jag munnen med blutsaft innan och efter. jag älskar också att slänga. slänga det som kan vara bra att ha. det är klart att allt är lättare när det redan blommar. jag är ju så kräsen. frukstansvärt utmattad.

skulle vilja ha mina två tossar. tänkte förut på kastanjerna. och tältet jag kunde stå i. och bananen. och den andra bananen!!!!!!!!!!!

sitta och sila mensblod <3

främsta intressen nu:
menscykeln och allt med den (10 år sen)
kontinuerligt minskande av lyxkonsumtion
allt utan anni maler eller kreatur
icke-relationer
tid, fortfarande (fast inte lika hatiskt eller hektiskt)

ställer klockan på fel tid trots att jag talar om att gå upp tidigt. seeeeeeeen, drömmer jag inte nån ball dröm. seeeeeeeeeen, dricker jag kaffe. seeeeeeen, måste jag tänka att allt inte gör nånting, att allt inte finns. sssseeeeeeen, får vi mail!!!!! nu ska jag tänka lite på barn o fritid så blir jag glad. snällalalaa ps kan karin o linnéa komma hit.!!!!vi behöver lyssna på opa opa (antique) o har den inte på skiva. ps kan ta med dryckbar yoghurt också? mest för att det brukade vara med. och ps psp s ps jag älskar ererrrrrrrrr.
vilket morgonhumör.

28! 28! det är ändrat till 28! hoho, tiden halverad och jag blir så exalterad att jag rimmar!

aldrig har jag väl väntat så på det något som ska gå sönder.
en lyckad restaurering, att ingenting blivit av, att gravitationen drar en neråt och inget annat.
fira, vill jag göra. kanske klär jag upp mig.
solen skiner. det har också regnat. jag har typ städat. jag vill inte ha något alls. jag minns de små bäckarna på våren, iskalla fingrar, blöta knän. jag är helt tillfreds med allt på ett oprövat vis. jag är omdömesgill. kanske djärv.

jag skrev min proposal till slut. klar tidigare än jag nånsin kunnat ana.
efter tre timmars harpan, och tusen tråkiga play-program. och tvätt. och ett äpple. och några russin.
puh, jag känner mig lite varm.
jag gjorde bra piruetter idag med. och adagio, min herre! först hade jag ingen känsla för balans överhuvudtaget, stod i mitten och hoppade runt på ett ben medan andra lugn gjorde sina arabesque. sen var andra gången ganska fantastisk. det tjippade nästan i balettskorna, så svettigt var det.
är lite nöjd med lite mer.

katastrofen är inte riktigt så stor som jag fruktade och stressade över hela lovet. nu har det ju bara gått en dag, men det har varit en av de bra. några piruetter var fantastiska. och lisa sa att jag gör en grej bra som jag vill att folk ska tycka att jag gör bra, som jag tycker jag gör lite bra, fast inte riktigt är säker på.
vi pratade om att vi önskar att det ska kännas så här bra resten av terminen; jag hoppas det håller till varje kommande timme när det är så här labilt.
jag har lagat och lagrat mycket mat. och jag saknar redan ost när det bara gått ett halvt dygn på veganveckan.
och sen fick jag världens finaste sak. jag ska inte glömma. nu ska jag börja förstå.

det är roligt att öppet kunna erkänna sin sorg, om en fysisk skada uppenbarar sig. nu kan jag ju skylla på nackspärren om jag blir ledsen över något. det är lite synd, för nu när jag gått ur sängen kan jag inte övergå till något som inte är 100-procentigt lodrätt. det är fantastiskt hur ont det kan göra. att jag vållade det själv, i natten. som vanligt drömde jag om bajs och skolan. nu var det faktiskt mer efterkrigstid, och jag fick torka mig med blodat papper.

jag har superny sak som är ganska fin. och snart ska jag sära. haha, som mittbena. har kollat på så mycket dancehall på sistone.
rakapparaten var framme innan middagen, alla åt världens godaste mat som kändes som att den tog evigheter att göra för att jag svepte, hälften gick på disko, några rökte på eller bara rökte, lisa och max och sam vinkade på skype, vi drack rom och jag bestämde att jag bara borde få äta fil från djurriket. det blir kanske inte nån överdrivet enorm ansträngning eftersom jag bara måste sluta äta ost och choklad. fil finns inte här. men ost ändå <3 <3 det är min snuttefilt. det är sentimentalt. det är spännande. igen. jag är så arg. så nu ska jag omedelbart gå med i nån fascistisk ungdomsförening, slå ner folk och kissa på konst. ja, mest på "konst".

lisa säger att hon ska säga att jag blivit biten av en enstöring.
jag tänkte att luftballong, brunsås eller bortskämd räckte.
min dröm inatt stod still. det har aldrig hänt. jag hann vänja mig så vid mitt nya livsöde, att jag inte ens var särskilt lättad över att vakna.

det känns helt meningslöst att sova på nätterna. det i sig känns ännu mer meningslöst. ser på play med människor som får mig att störa ihjäl mig. blir självgod och vill göra bra saker som jag kan motivera mycket bättre än dem. kan jag inte ha lite hybris nu ett tag.

fakta om lisa

såg en läskig film med lisa och eva i torsdags kväll. åkte hem medan det fortfarande snöade. nu har ett årsprojekt tillkommit mig, och längs med vägen när jag upptäckte min uppgift, kom ännu en liten betraktelse mot mig. gubben i marinblått tyckte han hört mig, sa han. han är ganska vacker men gör mig lite otrygg. vi gick tillsammans en bit. han sa att han var pensionär så varje dag är helg och de lurar en att det ska bli kallt så man höjer temperaturen där hemma. sen sa han här borta bor jag och öppnade grinden så då korsade jag gatan. jag svarade mest jaha, den här gången var han trevlig.

det bästa är citronmeliss, ändå.

min natt var vaken tills smärta eller smärtstillande sövde. jag måste vaknat i chock som tillät mig sköljas av sorg. har nynnat i'll be your mirror hela vägen fram och tillbaka, talat sanning med många. en eftertraktad lättnad infann sig äntligen.
på måndag ska jag inte klippas. mitt hemliga uppdrag behöver återupptas. förhoppningsvis är det sista gången nånsin. tror jag var ledsen över det med.

lugn panik, som sorg, som blod, som leverpastej. jag har verkligen försökt, och nu när jag verkligen försökt vill jag gråta i luren med alla i sverige. min post-itlapp blir geggig, och det som står blir bara geggigt i mig. men uppror.
när jag inser att jag inte kommer att ha balett idag, är jag så lättad, som att ha blivit räddad. annars har rädslan för nästa balett infunnit sig direkt. att åter möta kärringen imorgon. fast jag tycker ju inte helhjärtat att hon är en kärring.
jag ska njuta varje del av mitt liv. men gråta nu.

inbillad. en rökig ångest vill distansera morgondagen. jag är ingenting. det gör nästan ingenting, hade jag insett när jag gått hem från parken där jag ätit druvor och funderat över embryon. bara när jag inte gör något gör det något. då jag vill hem och inser att jag inte kan leva ett litet, kort liv utan att alltid vara ytterst nära.
nu.
jag kan inte säga mer än så än så länge.

pappa säger stå på dig och jag grinar för jag har ju stått och trampat hela livet.

har bara en a-plan och det är bra. och ett kommande projekt och snart lov. och jag vill inte sova, jag vill läsa.

dokumenterade mitt ballaste ögonblick i livet; med blåmärke på handen.

åhhhh håhå!! jag har gjort nåt så pinsamt!

sitter på mitt svala överkast som kan lugna mina insektsbett. gnuggar benen emot och gungar lätt. malin tror att jag tillfredsställer mig, på skoj. tror hon det.
ett möte med en flyktig bekant, blev viktigt. hjälper en kram. hjälper en kram? jag bara lutar mig in i famnen. och en hand och två ord ska få mig att hålla.
jag ringde mamma när jag satt på tåget in till stan. samtalet varade bara i 05.03 minuter, men det var det absolut nödvändigt och ömt.

uppdatering på självförkastelse:
lyckades missa handfatet och spottade ut tandkräm och saliv på min toffel. tycker jag ändå var godkänt för dagen.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeen. orkar inte sova fast jag är trött och öm och ond

hittade en recension på MIG! tjockad.
(femte stycket exkl ingressen: back to the audience participation... bla bla bla)

måste börja använda skärmsläckare igen. på den här maskinen finns det ju spaceiga ena. kanske till och med förlänger livet.
som antibiotikan jag unnar mig; så god och matig. passar till yoghurt eller pesto. en frisk smak. varför jag nu aldrig testat det förut.
försökte peka fuck you åt mig själv under lunchen. det är svårare än vad man tror. ett rak och ärligt, liksom. men jag ger mig inte. fan, nån gång ska det gå. men jag kanske siktar för högt och borde börja basic; som att kissa på mig.
tror jag börjat få hårigare armar. har tre myggbett på låren. ett blåmärke på ovansidan handen.
jag har skrivit en dikt om en blomma. hahahahahahahahahahaha.

dessa fjorton dagar har tillfört nya saker. stora. jag borde tro att det är en dröm. jag har ju ändå lett det till det bättre. för att stanna i skolan måste jag se mig som ett skämt. men jag ska förstå att det kanske bara är jag själv som vill mig illa. sålänge nöjer jag mig med att folk skrattar när jag har hängpung eller runkar regnande snoppar. och i köket hittar jag glass. där den inte längre är; fredag är en resonlig anledning borrar jag intalande in. det måste bara försvinna ur min tanke.
så skulle jag se till att lyssna på låtar som påminner mig om folk. är jag nästan ledsen nu igen. ändå, mer längtande än saknande. och helgen är nu nära, och oroande. bilder på plaster jag aldrig besökt memoreras. jag måste minnas. får aldrig glömma. inget viktigt, inget litet. det lilla jag läser och tar in ska jag ångra.

den här söndagen tröstar mamma med att sjunga igen.

bölder skulle man ha, så att folk såg.

det är helt meningslöst att sitta på en stor stor ö och sakna självförtroende, mamma och sömn.

kan inte vara seriös kring tillståndet. känner inget. det är bara för mycket.

väntar bara på vatten.

min lilla vän

mamma sjunger here comes the sun för mig.

vi la oss halv sju tror jag. tre timmar senare åt vi julskinka till frukost innan jag åkte. det känns som att jag ska dö. jag är så himla himla ledsen.

de tre första dagarna av året såg jag inifrån. utan att minnas vad jag tänkte då. men bredvid mig andas alltid någon annan, och utanför blev backen ständigt blötare. de första halvåren är alltid längst, och därför vet jag inte hur detta ska mäktas med. jag provar att blunda och låtsas att springa. eller faktiskt springa.