gullpian

en pojke kallade mig sin flickvän. vi stod på varsin sida om den stora vägen, där väntade vi på grönt. han tryckte på knappen flera gånger, gick av och an, upprepade mitt nya tilltal och pekade. han vinkade ganska ivrigt. en gång gjorde han peacetecknet. jag visste inte om jag skulle våga vinka. men jag log, och han var färgstark och glad. när det blev grönt väntade han på att jag kommit över till hans sida. när vi möttes betraktade han mig, och jag kände mig arrogant som var såpass mycket längre än honom. han var som äldst 8. men jag var smickrad.
sen stod jag en lång stund och betraktade postlådan på andra sidan vägen. jag stod bara och stirrade på den. jag förstod att jag måste sett dum ut; undrade om någon tyckte jag såg dum ut. därefter återvände jag.
nästan hemma fanns en lapp på backen. där stod the treasure is in Daddy's slipper. den fann jag i glädje och sparade.