gullpian

det som just hänt kan inte ha hänt. 487 ord om min koreografi finns redan nertecknade i ett dokument. dessa, med resterande tusen ord, ska inte vara inlämnade förrän om fjorton dagar. aldrig, aldrig, aldrig, har detta inträffat. kanske är det det där nya livet som skulle komma efter miffot om jag tolkar mina spådomar någorlunda.
det kan bero på den diagnos jag igår fann på mig själv. och med namn på besväret kan väl inget bli enklare att hantera.
den här veckan. den här veckan. som för två år sen kanske. jag håller på och håller på. och har liksom regresserat. med bikarbonat i mig så jäser jag varje dag. jag sluter ögonen och slutar röra mig, försöker snedda och krabbgå tunt genom luften. ändå har jag fått tiotusen röda rosor, eller nejdå, men pussar, kramar och samtal som inte kan vara en reaktion på att äcklas.
kontaktimprovisationen var braaaaa. jag var med den unga pojkspolingen som är bra att vara med. men jag tänker ibland hur det skulle vara att ligga med honom. när han tar tag i ens ben så man inte kommer nån vart, eller slänger med ens armar eller stryper en i sitt armveck. alltså, jag tror inte det är lika bra. han fick sitta på min högra axel.
sen var jag med min babe och björnen. jag är rädd att jag funkar som en ångvält över andra, men idag slängde jag mig över andra och det var skönt. jag var nog aldrig så som barn heller. det är ändå inte långt till golvet, tror jag att jag tänkte. det gör inte så ont som allt annat, tänkte jag nog. jag blev lyft upp till taket.
det här var ju gott.
21.16

UPPDATERING
21.57
653!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
okej i love myself liiiite nu.