gullpian

under de timmar som hastigt överlappande konversationer uppträder i mitt huvud, förstår jag en desperation och ett behov av att slåss och urarta. så ett långt mejl blir sänt, men det jag gör blir fel hur jag än gör.
idag har solen kommit ut och det oljiga obehaget har satt sitt kring mitt bröst igen.
jag försov mig för att jag drömde om natt på dag. balett. mammas paranoia att det ska hända mig något. och nu panikar jag och bör hoppa av. hoppa hav. ju mer jag försöker att inte ta saker så allvarligt, desto mer föder det trycket över mig. och det här är enda livet.