gullpian

deklarerar inte heller idag, utan lyssnar på en blödig fill kållins-låt som alltid kommer att påminna mig om barndomen och en vinterdag. lillebror ringer och jag gråter ihjäl mig för att han är så fin och finns. sen ringer jag pappa och mamma och gråter mer, som vanligt. alla ska ha lika.
det funkar bättre att vara arg, pissad, liksom. än ledsen, menar jag. dagtid, menar jag. alla är så långt borta att jag har svårt att tro att de finns. mer än som pixlar, i 2d, i mitt huvud. det är min nya uppfattning - övertygels - om rum.
nu vill jag klargöra min konstnärliga identitet och drömma fler mardrömmar, peka finger åt andra, vandra, andas, banda minnen och ligga skavfötters på ett alldeles alldagligt golv.