gullpian

inbillad. en rökig ångest vill distansera morgondagen. jag är ingenting. det gör nästan ingenting, hade jag insett när jag gått hem från parken där jag ätit druvor och funderat över embryon. bara när jag inte gör något gör det något. då jag vill hem och inser att jag inte kan leva ett litet, kort liv utan att alltid vara ytterst nära.
nu.
jag kan inte säga mer än så än så länge.