Och det börjar klarna upp, och jag börjar hitta upp till kragen att ta tag i.
Min gamla tant har glömt vem jag är, så och min agenda. Mig återstår att ringa imorgon (telefonköerna är fyllda) och gå en cirkelvända med stegräknaren.
Ibland väntar jag på meteorerna som ska falla framför mina fötter (eftersom inga män gör det) och spricka upp med en kärna av mirakel i form av hyvlar som skär bort mina fettlager och det felande anlaget av egennyttig inaktivitet.
jag vet att jag kan, och med det tycks det räcka? om jag bara hade hade hade och hade hade hade, Så skulle jag vara så mycket lyckligare(?). Så skulle jag kunna göra det där jag ville.
Och ett snett solo. Ett sett solo. Jag är (i) solen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar