gullpian

dansade till de dansande dagarna här om dagen. på onsdagen i en liten källarlokal en bit bort. jag var så svettig och glad efteråt fast jag ville dö innan. den här tiden har varit konstig fast som all tid. jag får bara bra kritik och allt jag gör väljs till vårt projekt med koreografen. sista dagen på baletten var jag så ledsen att jag fick blunda, och då gjorde jag bara fel, och först då hörde jag läraren säga mitt namn tio gånger på 1 1/2 timme. kanske är hon tyst av förnöjelse annars. varför blir jag så ledsen. annas projekt ska visas snart, och jag är inte längre orolig för att vara ärlig eller allvarlig. det är som när man nästan ska dö, och det kvittar. ändå är jag så himla ledsen. det är damm på hela golvet men det är inte så lätt med heltäckningsmatta.