gullpian

minns inte alls konturerna som så tydliga. det där rummet vibrerar av alla tickande klockor, ändå kändes det annorlunda. jag vinklar persiennerna så jag ser ut, och där står några glada träd och några kala. landskapet kan jag minnas som vinter, trots att jag bara sett det under några dagar av höst. jag vet inte hur jag ska sluta leva med tid, utan att formulera en mening som förknippas till helvetet. innan något sägs, sägs något annat. det är det finaste jag hört. varje dag var en perfekt dag. i vakuum.