mahlers andra symfoni var, åh herre, precis som den beskrivs där jag nu efteråt läser.
en kvinna sprang ut med näsblod. vi klappade i minst tre minuter non stop när de var klara. hon i den röda klänningen gillade jag mer än hon i den blå. den röda var nog sopran.
det fanns hur många fina människor som helst. fina tanter och gubbar, och fina män med kvinnor och fina ynglingar. jag blundade ibland för att känna om det skulle bli någon skillnad. ibland fick jag nästan skrattanfall. i små bitar var symfonin vacker, i helhet var kvällen väldig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar