gullpian

(nu) har jag hyvlat ost, diskat andras disk för att sjunga många låtar, sett fram emot när det här är över, när jag kommit över att vara såhär, stapelbyggt ett tvåvåningsbord vid fåtöljen intill fönstret med datorn i bukhöjd. jag saknar hemma och förra förbittrade februari när jag rasade på allt och låg i mindre utrymmen. kaffet står på en den bruna brickan jag hittade, något längre bort än min armlängd. nu har jag allt, ändå gör jag inte något av det. jag skulle gått till doktorn med min mage varje dag, när jag nästan svimmar eller lägger upp mig på hyllan, men jag skiter i det. jag har hellre ont i magen än något annat. nu har jag gömt undan värmefläkten under stolen men där syns den ju iallafall. jag saknar de där sträckorna som tar en från en plats till en annan. mellan hällefors och persberg. det ska ta 25 35 minuter, sen är man framme det vet man och man vet vad man ser och vad som närmas. jag ät trött på att se ut såhär men nu har hjärnorna separerat tankarna och jag inser att jag inte kan säga att all min olycka beror på hundra biljoner små celler som skulle ställa till det. det var nästan lättare då.